Rejs rapport - Dag 3 och bokslut

2 dagar avklarade. Nu vankades den tredje och sista dagen av UltraTri Sweden. Tredje dagen innebär 90 km löpning och 30 km simning. En dag som jag sett fram emot, dels för att det är just sista dagen men också för att det är just den dagen som kommer visa hur stark ens vilja att slutföra är. Men samtidigt gäller det att hålla lite distans till hela spektaklet. Jag betalar för att kul och då skall jag banne mig kul på vägen också!

Kl 0430 ljuder alarmet. Jag har sovit stenhårt hela natten med mina öronproppar. Men jag hade mer än gärna bara dragit täcket över huvudet och sovit in några timmar till och sedan gått ner till frukosten och ätit tre kilo äggröra tillsammans med en balja kaffe och läst Dagens Nyheter i lunch och ro.

Får ner fötterna på golvet och går med småtunga ben till toa. Sadeln jag hade kvar igår mellan bena när jag somnade hade försvunnit. Kommer in på toa och gör mina behov. Tvättar händerna och tittar på snyggingen på andra sidan spegeln med blanka och rödsprängda ögon. Okej, nu skall jag alltså smaska i mig tre lidingölopp och ett Vansbro, känns rättvist.  Skrattar lite hur bisarrt allt detta är. Hör brorsan börja greja ute i rummet.

Ner till frukosten. Äter lättare mat för att undvika magknip. Hela ligan sitter samlade och vi snackar om dagens äventyr. Grabbarna kommer springa med mig hela vägen och det märks att de är bra sugna att få springa lite efter 2 dagar i en bil, stillasittande. Första biten skall både Mikael och Janne hänga med, sedan Mike, sen Janne och sist brorsan.

Upp till rummet. Packar och fixar. Plåstrar och smörjer skavet i skrevet. Tejpar bröstvårtorna. Knatar ner med alla grejer, lite småstressad. Brorsan har rullat fram Mercan. Ser över de sista grejorna och förklarar vilken låda jag skall ha efter simningen. Ber Janne fixa fram sporttejpen så jag kan få nya lappar till brösten efter simningen. Innan start har tävlingsledningen en sista genomgång om märkning på sörmanlandsleden och när vi närmar oss Stockholm.

Lugnt och stilla i Trosa denna söndag mitt i sommaren strax innan 06:00. Snackar med grabbarna, snackar med Kamil och Håkan. Nu skall det bara göras. 23 km innan vi når simningen. Strategin var enkel. Lugnt och fint, komma igång med dieselmotorn på ett bra sätt.

Starten går och vi rör oss sakta ut från Trosa in. Vi springer på vackra vägar, asfalterat och grusvägar. Vi skojar om hur stressad brorsan är nu i bilen när han själv skall hitta till punkten där han skall langa lite och plocka upp Janne och Mikael. Kändes skönt att bara springa och höra Mikael och Jannes tjöt. Gör några inlägg men jag märker att kroppen är trött och jag behöver komma igång ordentligt.

Det är varmt redan nu på morgonen så det var bara att börja dricka. Varva vatten med sportdryck. Grabbarna bär vattnet och jag sportdrycken. Det är en vacker morgon och vi ser både Rådjur och Hjort.

Sakta men säkert närmar vi oss 16 km där brorsan väntar. På avstånd kan vi se att han är på plats. Väl framme trycker jag i mig lite wiengummin. En kort biten bakom kommer Håkan och jag joinar honom sista biten till simningen. Grabbarna skall ta båten över till växlingen efter simningen.

Fram till vattnet tjötar jag och Håkan över tävlingen så här långt, förväntningar över dagen, Ironman Kalmar, träning och livet. Varken jag eller Håkan hade nån större stress så det var en bekväm löpning till vattnet. Efter att ha sprungit lite fel två gånger kommer vi till Campingen som vi skall korsa för att komma till bryggan. Gör ett kort toastopp. Väl framme vid bryggan står tävlingscrewet och jag trycker i mig min medtagna banan och lite smågodis. Åh en LOKA!! grabbar en och halsar den rakt av. Så jäkla gott. Drar på mig våtdräkten och packar ner kläder och vätskeryggsäck i lådan. Vid vattnet väntar Mattias som skall hjälpa mig över med sin kajak. Håkan hade redan dragit iväg när jag hoppar ner. Så jäkla skönt att svalka sig och inte mycket till vågor i vattnet. Börjar simma på. Bestämmer mig för att inte stanna om jag inte måste och bara mata på. Hittar ett bra flow och synk med kajak-Mattias.

Efter att ha matat på når jag andra sidan. Det där gick ju ovanligt lätt tänkte jag. Inga direkta stopp. Ingen färja som jag tvungen att stanna för. Kamil var redan uppe och redan iväg när jag kliver upp. Kort bit efter mig simmar Håkan.

Väl uppe har grabbarna förberett bytet till löpning igen. Tar det lite lugnt. Dricker Cola, äter lite wiengummin, nån giffel. När jag frågar efter sportejpen fnissar grabbarna och de har roat sig medans de väntade. De hade klippt ut två fina hjärtan och det garvas gott.

På med trailskor och ny vätskeryggsäck. De kommande milen kommer gå på Sörmanlandsleden och teknisk terräng. Det är varmt och ingen direkt vind. Mikael står redo att få springa med mig.

Väl inne i skogen är det ganska skönt. Men leden är stundtals mycket teknisk. Mycket stenar och rötter. En duktig orienterare eller traillöpare hade stortrivts. Leden är ganska enkel att följa och vid Korunda Hotell har vi ett första korta stopp. Löper på och i ärligheten namn rullar det bara på. Jag promenerar när det går uppför. Springer när jag kan. Det sista jag vill är att vricka foten. Det är en vacker led. Innan den officiella aid stationen springer Mikael, Håkan och jag tillsammans. Under foten känner jag några blåsor. växa. Bara att ignorera. Varje gång vi vänder blad i kartboken sjunger Mikael en truddelutt. Varje liten seger är viktig att fira, om så endast men en liten truddelutt!

Väl framme vid den officiella stationen tar jag en stund och njuter. En mara är nu löpt lite drygt. Får en dusch över huvudet. Fyller på med vätska och det är dags för Janne att lufsa med in i skogen igen.

Leden är som sagt mycket vacker och stenar och rötter finns det gott om. Överlag väldigt torrt i marken. Sakta men säkert närmar vi oss Stockholm läns högsta berg. Vi springer på. Håkan försvann iväg vid stationen. Diskussionerna är både högt och lågt. Hela tiden med ett vakande öga på kartan och markeringarna. Vi vill inte springa längre än nödvändigt. Trots värmen känner jag mig hyfsat fräsch. Blåsorna är påtagliga. Vi fortsätter att vända bladen i kartboken.

Precis innan stigningen upp till toppen står Mikael och Brorsan. Får en dusch, dricker cola, mera sportdryck och wiengummin och en giffel. När vi påbörjat löpningen igen kommer vi att vi glömde  kartan i bilen och vi ringer till Mikael som kommer kutande med den.

Sten, sten, sten, sten. Skämtar om att vi kan bygga en mur rent hela Varberg med all sten. Trump skulle blivit avundsjuk. Blev några stenskämt. Det var liksom sten typ överallt. Det är varmt och gott medans vi springer förbi en sjö stannar vi lite kort för att doppa huvudet.

Biten upp till toppen sprang vi inte. Det blev att ta rejäla kliv. Tiden per kilometer är inget du skryter om på en herrmiddag. Känslan att nå toppen var helt underbar. Nu skall vi bara hålla kurs mot Paradiset för att nå plan mark igen.

Efter nästan 7 mil är det inga mer stenar. När vi lämnar leden skriker jag ut en viss frustration över stenar och rötter. Detta med ett efterföljande garv. Jag och Janne är sugna på lite asfalt nu!

Efter några kilometer på asfalten väntar en officiell aid station. Får reda på att min GPS inte sänder ordentligt och Tävlings-crewen tar min ryggsäck och börjar greja med min GPS. Under tiden fixar Janne mina fötter. Brorsan står och studsar och vill komma iväg. Jag studsar inte lika mycket. Men på något konstigt sätt är jag glad att vara så här långt i tävlingen.  Passar på att byta mina trailskor till löpardojor.

Vägen till Hammarbybacken löper nu på asfalt och grusvägar genom Nacka Naturreservat. Blåsorna gör sig starkt påminda. Varje steg känns som att det sitter en sten under framfoten. Ignorerar och lufsar på i maklig takt. Att möta civilisation igen, att se skyltar mot Stockholm infriar en skön känsla. Försök till jogg varvas med långa promenadsteg.

Grabbarna väntar strax innan Hammarbybacken och njuter i sommarsolen. Brorsan peppar och jag ler åt eländet. Vi spelar Kenta med "Just idag är jag stark" och diskuterar livet. Mitt i allt kollar vi insamlingen till Barncancerfonden. Strecket var nått, jag skall hjula i mål. 

Väl framme vid Hammarbybacken dricker jag lite cola innan promenaden upp till toppen börjar. Ett steg i taget med blicken fäst stadigt precis framför fötterna. Grabbarna peppar hela vägen upp. Benen är allt annat än lätta. Ler lite när jag får reda på att Kamil tog banrekordet i backen några timmar innan mig, sicken gubbe.

Hammarbybacken är besegrad. Den känslan!! King of the World! Brorsan kör en sightseeing samtidigt: - Där är globen, där är kaknästornet, ser du!? Det är min bror det. Killen med koll.

Nu är det inte långt kvar till mål. Nån säger att jag kan komma tvåa om jag springer till mål. Jo tjena, inte i år tänker jag.

Lufsa nerför backen med blåsor är intressant upplevelse om man säger.... Min fotnedsättning påminner lite om en neandertalare i kompressions calves.

Nerför backen, ute i bostadsområden, över söderbron. Nu skall Söder erövras också.  Det är en vacker kväll i Stockholm. Folk njuter av kvällen på alla möjliga sätt. Mitt i allt detta kommer en annan som ser ut som kriget med nersnorad tröja och saltränder överallt, lätt lufsande. Vi följer markeringarna, kollar kartboken, spelar en truddelut när vi går in på sista bladet i kartboken.. Brorsan säger: - Den bron skall vi över sen är det mål! Ok då är det bara att lufsa på. Väl framme är det inte den bron. 

Ridån faller ner, jag orkar inte lufsa längre. Det blir promenera, det går inte att komma igång. Blåsan under vänster fot gör sig påmind varenda steg. Jag tänker: - Å jag som var orolig för skavet i skrevet... Brorsan håller ett öga på mig hela tiden. Bara att fortsätta, steg för steg. Helt plötsligt ser vi Tävlings crewet. Nu är det rätt bro!!! Sista biten är en njutning. När vi kommer över krönet på bron står hela gänget där nere. Lyckan och värmen som sprider sig i kroppen är total! Jag skall iallafall lufsa i mål!

Nerför bron, och alla springer med mig. Försöker njuta den sista biten på denna resa. Ser tältet vid målgången. Lufsar på så gott det går. Hejaropen duggar tätt, lite till bara sen är det slut. Vid målet gör jag min utlovade hjulning och landar på fötterna någorlunda. Kramar om Anne Marie (Mamma till tävlingen) det första jag gör . Kramar om grabbarna. Wow, alltså wov. Lycka i en liten ask.

I mål vankas skumpa och jordgubbar. Pappa ringer bara några minuter efter målgång och vill prata. Det tjötas och det är jädrigt gott att sitta ner.

Promenaden från målet till hotellet var längre än hela loppet kändes det som. stel och öm. Men vi tar oss dit. Runt kl 23 var det bankett och prisutdelning. Nöp snabbaste simmet på dag 3. Å så planketten, se bild nedan. Handgjord i glas. Vacker och elegant. Jag är en Ultraman!

UltraTri Sweden är inget triathlonlopp i traditionell bemärkelse. Du kommer inte hitta några mässtält, merchandise shoppar eller en syd afrikansk speaker som säger - You are an Ultraman. UltraTri Sweden är ett äventyr på öppna hav, vackra vägar och leder. Tävlingen är grymt välarrangerat. Det påminner lite om en cirkus som reser runt stad till stad och du lär känna nya människor, både tävlande och supporter crews. Frågar du mig om jag skulle göra det igen? Japp, utan tvekan. Inte nästa år kanske men om några år säkerligen.

Det som faschinerar mig är hur kroppen anpassar sig. Sista dagen år jag inte nämnvärt mycket. Det var vatten, Umara Sportdryck, wiengummin, kanelgifflar och lite gott och blandat tillsammans med en banan. Magen krånglade inte en enda gång under hela tävlingen. Tack Umara!

Jag hade inga djupa svackor, visst var jag sammanbiten stundtals på andra och sista dagen men 95% var jag bara glad och njöt att få uppleva detta fantastiska lopp. 

Nedan ser du mina siffror över tävlingen.

Friday
Swim	Transit	Bike	Total		Bike hill	Tot Bike
03:30:41	00:23:43	07:13:03	11:07:27		00:07:09	19:11:20
Saturday
Bike
12:05:13
Sunday
Run	Transit	Swim	Transit	Run	Total	Full Tot
02:38:46	00:15:46	01:10:49	00:16:29	11:00:46	15:22:36	38:35:16
Run hill	Tot Run
00:07:11	13:39:32

**************

Att komma i mål är en bedrift och jag kan säga mig vara mäktigt stolt att vara en av 26 personer att korsa mållinjen i denna fantastiska tävling. Men jag vill nu också passa på att tacka många andra som hjälpt mig att klara av detta.

- Min älskade fru Ellen. Du har stöttat mig hela vintern och våren. Du har sagt till mig när jag ska lugna ner mig och när jag behöver skärpa till mig och inte ligga kvar i soffan. Du är min klippa!

- Mina partners i detta evenemang. Stort stort tack för erat stöd, det har betytt mycket!

• Varbergs Massageterapi - För behandlingar i världsklass innan och under tävlingen.
• Hedin Bil - För lån av finafina bilar under säsongen.
• Cykelhuset Fåglums - För leverans och support av cykel till säsongen.

- Janne, Putte och Mikael aka The SupporterCrew. Ni är bara för goa. Det ni gjorde dessa tre dagar var helt grymt! Ni fixade, stöttade, peppade på ett sätt som var fantastiskt. Ni gjorde resan inte bara till en tävling i mängden utan till ett äventyr och resa med goda vänner. Jag är er evigt tacksam.

- Till alla er som bidragit med pengar till Barncancerfonden. Hela 13 450 kr blev det till slut. Mer än det dubbla jag trodde från början. Ett stort varmt tack till er alla! Tillsammans gjorde vi en skillnad!

- Till alla vänner, familj och klubbkompisar som peppat, stöttat hela vägen både innan och under. Ingen nämnd, ingen glömd. Tack!

Jag har inte drabbats av nån Ultraman blues (tomhet efter att ett mål är nått) utan nu laddar vi om och spänner hanen. Äventyret UltraTri må vara slut men nu är dags att ladda om för Kalmar Ironman om 2 veckor. Det kommer också bli roligt!

/Asken